Som pedagog försöker jag locka med mig barnen i den pågående leken. Det är viktigt att själv leva sig in i fantasin som exemplet med apan som vi ledare besjälar. Några barn satt lite farligt vid mattkanten trots mina råd (även den lilla apan skulle sitta i säkerhet på mattan). Jag hade kunnat invänta dem tills alla i gruppen satt prydligt men det hade förmodligen dödat stämningen. Det som skall vara en spännande inledning till fantasivärlden skall inte innehålla tillrättavisningar. Istället spann jag vidare på deras våghalsiga mattritt genom att väva in saker som flygturens hastighet, förbipasserade saker, landningen vilket barnen verkade uppskatta. Jag försöker ignorera så kallat dåligt beteende, vad nu det innebär egentligen, och istället förstärka det positiva i individens agerande. Läraren, som höll i dramaundervisningen veckorna innan examinationen, poängterade alltid hur viktigt det är med ögonkontakt och att känna sig sedd. Jag försökte att tänka på det trots gruppens storlek. Likaså att leva mig in i rollen som van mattflygare, läraren påpekar nämligen att man måste vara trovärdig i sitt ledarskap, ty om inte pedagogen är det blir det svårt för barnen att leva sig in i fantasivärlden som den vuxna målar upp.

Dramalektionen var himla rolig att genomföra. Jag tramsar mycket som privatperson och hade inga svårigheter att göra det inför klassen. När jag gick i grundskolan var jag dock eleven som aldrig kunde tala inför klassen och inte heller hålla föredrag. Numera får jag en kick av att vara i fokus och gillar rollen som ledare.

Jag kan tyvärr inte lägga upp filmerna på bloggen men bjuder på ett par bilder från dramafilmen.

Under maj månad längtar jag efter mina älskade liljekonvaljer. Det finns ingen vackrare blomma eller godare lukt. Det här är vår för mig!

Bild: Heather Cushman-Dowdee

Här är omslaget till Time Magazine som orsakat de senaste diskussionerna kring amning vilket Aftonbladet (med hopplösa kommentarer) och DN skriver om i dag.

Innan jag träffade andra medlemmar från Amningshjälpen var Kotten det äldsta barn jag sett amma och det är inga konstigheter eftersom han är mitt eget barn. När jag berättar för vänner om långtidsamning och att jag till exempel sett en sexåring amma blir det reaktioner. Det beror förmodligen på att amning många gånger sker i det fördolda bakom en filt eller i ett amningsrum.

Som nybliven ammande mamma känns det konstigt att ta fram bröstet, oavsett hur diskret det än sker, bland folk. Det hade åtminstone inte jag någon erfarenhet av innan. Addera sedan tankar om vad omgivningen eventuellt anser om saken och diskussionerna om amning i media. Tro fan att man kan bli osäker.

Och därför älskar jag omslagsbilden med mamman som ammar med pondus.

Eftersom jag ammar ett barn som har passerat vad många anser är bäst-före datum tycker jag att det är min förbannade skyldighet att både berätta om det när ämnet kommer på tal men också att stå för det genom handling. Kotten ammar fritt och är mycket bestämd när han vill tutta. Det går liksom inte att vara diskret. Om jag reagerar för långsamt med att ta fram bröstet säger han högt och tydligt vad han vill ha och börjar klä av mig samtidigt som han själv placerar sig i lämplig position. Och detta sker oavsett om vi befinner oss på tåget eller högskolan eller på någon uteservering.

Folk hade blivit provocerade oavsett vilken bild de hade valt till omslaget. Folk är inte vana vid att se amning och definitivt inte när det gäller äldre barn.

Jag har läskramp i dag. Nej, inte bara i dag förresten, mest hela tiden. Trots att jag bara leker och tramsar på högskolan och läser litteratur om just det.